Hej bloggisar! Idag är det gästspel i Sarasdiary. Här skriver min kompis K, som även hon precis blivit mamma, om hur livet förändrats efter att hon fick sin lilla grabb. K är en av flera kompisar som av en slump blev gravid nästan samtidigt som jag och J . En gång är ingen gång. Gång på gång, då är man ett ett sänke. Men vi tar det från början. I åratal har jag i tysthet tänkt för mig själv att 'så ska inte jag göra' eller 'när jag blir mamma ska jag...'. Det har gällt allt från namnval till förlossningsbedövning till hur fräsch jag ska vara på BB. Det har gällt både nära vänner, kollegor och bloggare som jag följer. Ja, ni hör - jag har varit en riktig besserwisser. Visserligen i det tysta, jag har lagt band på mig när jag träffat alla dessa stackars nyblivna föräldrar. Men det är nog också det enda jag kan säga till mitt försvar. För när jag ett par veckor efter min egen förlossning sitter i mjölksurt nattlinne och en look som är sunkig nog i klass med Hultsfreds-festivalens sista dagar så ringer uttrycket "en gång ingen gång" i mina öron. Hur kunde jag vara så kaxig gällande så mycket när jag vetat så lite om föräldraskapet? Aldrig trodde jag att det skulle vara så svårt, så uppslukande. Underbart och stort - och jättesvårt. Men för er som har det kvar - eller er som jag har dissat - låt oss beta av fem uppenbara missförstånd kring föräldraskapets första tid: 1. "Jag ska föda utan smärtlindring. Eller i alla fall med så lite som möjligt." Jag säger bara lycka till. Själv kände jag mig som Svullo på upploppet till ett maraton där barnmorskorna ropade: Bara ett par timmar till, sedan är du i mål. 2. "Om vi väl får ett friskt barn ska jag bara vara tacksam och aldrig klaga." Inte minst när väntan på en liten varit lång så är det lätt att intala sig. Speciellt när nojorna sätter in under graviditeten. Men glöm - du hinner inte ens äta upp landstingets ostmacka på förlossningen innan oron finns där igen. 3. "Jag ska inte sunka ner mig bara för att jag blir med barn." Frestande att lova sig själv men när man går upp 18 kg, inte kan gå mer än 50 meter utan att bli kissnödig och är hungrig som en medelsvensk tonårskille under nio månader - då är det svårt att hålla löftet. Så kommer bebisen och med det amningssvett, håravfall, fnasig hud, sköra naglar, påsar under ögonen, droppande bröst, noll tid till att fixa sig, ännu mindre ork till att träna och på det halverad inkomst. Det är då man börjar ompröva sin världsbild och tänker att white trash väl ändå inte är så  dumt som personlig stil. 4. "Amma - klart jag ska." Oj, oj, oj. Varför säger ingen att det är en prövning utan dess like att typ åtta gånger om dagen, ofta helt utan förvarning, tvingas släppa allt och kissnödig, hungrig och ofta mitt i något slita fram ett bröst medan det andra droppar av mjölk och mata en ålande bebis som inte helt sällan gråter sig igenom första halvan av måltiden? Söte Gud, hur kunde jag få för mig att detta var något man blev harmonisk av? 5."Jag ska sova när barnet sover." Funkar i teorin. Men i praktiken innebär det att jag drabbas av panik när jag mitt på Sergels torg och barnet slocknar. Det innebär att man över en natt behöver skrota den dygnsrytm du byggt upp i typ 30 år för att börja leva som en narkolepsi-Skalman som helt stänger ner när barnet slocknar. Och det är klart att jag har hört hur alla - vänner, kollegor och barnmorskor - försökt säga att 'man aldrig kan förbereda sig'. Men jag har varit kaxig. Och inte så lite heller För en gång är ingen gång. Men att rakt igenom en hel graviditet, till och med åratal av längtan efter barn, gång på gång tänka att 'när jag... då ska jag... så mycket bättre...' det gör en till ett sänke. Värst av allt är förstås att jag fortsätter. Läser småbarnsbloggar under nattpassen med amning och tänker att "när min grabb är stor nog för smakportioner ska jag laga allt själv" eller "vi ska lära honom att somna i egen säng med den och den metoden" och "det där kommer jag göra så mycket bättre". Men det är väl så det är - det är lätt att vara kaxig på avstånd.